På scen möts två tidsperioder. Hanna Dorsin och Björn Kjellman gestaltar den åldrade Ulla och Bellman, som återser varandra i livets slutskede. Samtidigt spelas deras yngre jag av operasångarna Tessan-Maria Lehmussaari och Wiktor Sundqvist.
När Bellman söker upp Ulla för att ta avsked och kanske försonas, öppnas dörren bakåt i tiden, till ett skoningslöst och stökigt 1700-talsstockholm, och mot berättelsen om hur en verklig kvinna genom den firade skaldens visor blev känd som något av en rikshora. Ett rykte hon aldrig slapp undan.
– Med ett libretto av Klas Östergren, nyskriven musik av Andrea Tarrodi och regi av Nora Nilsson så var det här ett riktigt drömprojekt för mig, säger Hanna Dorsin till Resmål Sverige.
Föreställningen rör sig i gränslandet mellan opera och kabaré – ett uttryck som ligger nära Folkoperans sätt att arbeta.
– Jag gillar deras överskridande karaktär. Att inte bara hålla sig till en genre, utan mixa fritt. Björn och jag är ju två ”vanliga” skådespelare som kliver in i operavärlden. Vi sjunger förvisso, men inte opera – våra partier är mer åt det jazziga hållet.
På scenen utspelas flera versioner av samma liv. Den unga Maja-Stina, som Ulla Winblad egentligen hette, och den äldre, framträder sida vid sida.
– Bellman söker upp henne för att be om förlåtelse. Hon är urförbannad till en början. Sedan… kanske hon mjuknar lite. Mer avslöjar jag inte, säger Hanna Dorsin och skrattar.
Att verklighetens Bellman faktiskt skulle ha känt någon ånger över sitt beteende ser hon som mindre sannolikt.
– Jag tror inte att han brydde sig ett dyft om Maja-Stina. Han ville bara tjäna pengar.
För det är också en berättelse om vem som äger bilden av en människa. Bellmans epistlar spreds över landet och gjorde Ulla till en offentlig figur – på hans villkor.
– Han sätter i gång ett rykte om någon som han sedan inte tar ansvar för. Det går absolut att jämföra med hur rykten sprids i dag, via sociala medier och drev.
I den bemärkelsen känns 1700-talets Stockholm oväntat nära vår egen tid.
– De rika tar för sig och de fattiga står med skammen. Det är inte utan att man kan tänka på reality-tv, till exempel. Vem är det som tjänar pengar på att människors rykte trasas sönder?
För Hanna Dorsin har Bellman varit en följeslagare så länge hon kan minnas.
– Jag har sjungit i kör i hela mitt liv, så hans visor har alltid funnits där. Och vem gillar inte en bra Bellmanhistoria?
Nu när hon närmar sig rollen som Ulla gör hon det från ett annat håll.
– Jag läser på om Maja-Stina för att förstå henne bättre. Just nu Rebecka Lennartssons bok ”Ulla Winblad: liv och legend”.
Och samtidigt finns musiken kvar – men i ett nytt ljus.
– ”Glimmande nymf”… den är ju så fin.
I "Jag är Ulla Winblad" handlar det inte om den poetiska bilden – utan om människan bakom.
Musiken är nyskriven, men med tydliga ekon av Bellman.
– Slingor ur visorna smyger sig in. Man känner igen dem, men i en ny form.
"Jag är Ulla Winblad" är en berättelse om kärlek, makt och rykte – och om en kvinna som äntligen tar tillbaka sin historia.
Läs mer här.