Den dag då Resmål Sverige besöker Kungliga Filharmonikernas hemmascen för att följa visningen Konserthusets konst och arkitektur är det Carolyn Robinson som möter upp – en erfaren Stockholmsguide med rötterna i Kanada. Det passar bra, för även om turen bara ges på svenska just i dag visar det sig att gruppen också rymmer ett mindre sällskap amerikaner. När de ändå tagit sig hela vägen till Stockholm vill de inte missa byggnaden de så många gånger sett på TV – och så starkt förknippar med Sverige.
– It’s OK, I’ll brief you afterwards, lovar Carolyn när vi samlas i foajén där turen startar.
Guiden Carolyn Robinson. Foto: Mathieu Grilly.
Drömmen om ett hem
Men hur kom det sig egentligen att det blev ett konserthus just 1926 – och varför just här? Faktum är, berättar Carolyn, att drömmen om det blå huset tar fart redan 1902. Stockholms Konsertförenings Orkester var hemlös och harmsen. Nog borde ändå Nordens Venedig, likt städer på kontinenten, kunna erbjuda ett konserthus där den musikälskande allmänheten kunde höra musik av yppersta klass?
Då som nu var det dock knappast kulturbestyr som stod högst upp på politikernas agenda. En strid ström arbetssökande landsortsbor till staden, hungeruppror och krisår gavs företräde. Filharmonin fick vackert vänta.
Trappmäklare. Foto: Mats Lundqvist.
Ett demokratiskt tempel
Det skulle dröja ända till 1919 innan en stiftelse bildades med uppdraget att ro i land ett konserthus. Sponsorer som familjen Wallenberg och prins Eugen kopplades på, pengar samlades in och en tävling utlystes. In kom 34 bidrag – och vinnare blev arkitekten Ivar Tengboms förslag: ett neoklassicistiskt tempel till musikens lov.
Att ett tempel skulle ligga vid ett torg framstod som självklart. Och just kvarteren kring Hötorget och Kungsgatan var vid den här tiden arena för flera andra prestigebyggen: Kungstornen, PUB, Centrumhuset…
Tengboms koppling till det historiska Aten var dessutom ett listigt drag. Prestigebygget Stockholms stadshus hade nyligen uppförts som en symbol för den svenska moderna demokratin – och när politikerna nu klubbade igenom något så elitistiskt som ett konserthus behövde projektet åtminstone kunna motiveras med en idé om folkstyre. Symboliskt och formmässigt, ja – men också via mer konkreta inslag, som att arbetare fick möjlighet att gå på konserter till reducerat pris. Och de gick in genom samma dörr som vilken greve som helst (något som inte var självklart på exempelvis Dramaten och Operan.)
I foajéerna står byster av kompositörer uppställda mot de gröna väggarna. Foto: Mathieu Grilly.
Mästarnas mästare
Gräddan av dåtidens konstnärer anlitades för att skapa en helhet som skulle föra tankarna till det klassiska Grekland och musikens historia. Carl Milles lyraspelande Orfeus-staty vid Konserthusets trappa – visserligen inte tillkommen förrän 1936 – skvallrar med andra ord om vad som präglar husets varje vrå.
Motiven på mattor, konstverk, möbler, stuckaturer, lampor, intarsia och mosaiker rör genomgående gudar och gudinnor med lyror, lurar och flöjter i händerna. (Har månntro någon räknat alla avbildade instrument?)
– Den fenomenala hantverksskicklighet som genomsyrar hela Konserthuset kan till stor del tillskrivas att bygget påbörjades 1923, samma år som Stadshuset invigdes. Ett lyckokast som gjorde att Tengbom kunde ”ärva” många av de mästare som fram till dess varit knutna dit, berättar Carolyn.
En nobel hyresgäst
Från foajén följer vi vår guide upp till Stora salens balkong. Det är just den pampiga Stora salen, med plats för 1 770 åskådare, som man sett på TV så många gånger – inte minst under Nobelprisutdelningen.
Nedsjunkna i de bekväma fåtöljerna får vi höra om hur Konserthuset sedan dag ett varit hemmascen för vad som då hette Stockholms Konsertförenings Orkester, numera Kungliga Filharmoniska Orkestern. Det Nobelhus som Nobelstiftelsen planerade vid samma tid som Konserthuset blev aldrig verklighet. I stället har Konserthuset, ända sedan 1926, varit platsen för Nobelprisutdelningen den 10 december varje år.
Då pimpas salen rejält, och den scen som vid vårt besök ser rätt ordinär ut pryds av de berömda blå textilierna och av blommor från San Remo, enligt Alfred Nobels önskan.
Nobelprisutdelningen (c) Nobel Prize Outreach.
Nobelpriskonserten
Av vår guide får vi tipset att köpa biljett till Nobelpriskonserten om vi själva någon gång vill uppleva nobelstämning på nära håll. Den klassiska konserten hålls den 8 december varje år för att hylla årets pristagare och bjuder på internationellt välrenommerade musiker och dirigenter. I publiken sitter medlemmar ur kungafamiljen, Nobelpristagare och inbjudna gäster – och konserten är en av Nobelprogrammets höjdpunkter.
– Själv sitter jag alltid här på balkongen. Det är här de bästa platserna finns, menar Carolyn.
Kunglig glans
Utanför balkongen väntar en foajé med smäckra originalmöbler i gustaviansk stil, signerade den legendariske Carl Malmsten – som för övrigt designade de flesta av husets stolar, bord och bänkar. (Får man sitta ner? Självklart!)
På vår fortsatta vandring genom korridorerna hör vi bland annat om ett rum med egen ingång, där kungaparet uppges byta om. Vi kikar in i Gustav V:s lilla rökrum, där det förmodligen inte bolmas speciellt mycket längre, och i det så kallade Erling Persson-rummet, som donerats av H&M:s grundare inför årets jubileum.
Blåsare övar i en av korridorerna. Foto: Mathieu Grilly.
En intim sal
Ett gäng blåsare sitter och övar i en av korridorerna på vår väg mot Grünewaldsalen, med 460 platser. Här, som överallt annars, rör motiven grekisk mytologi och musikhistoria – men med ett påfallande inslag av erotik som kanske inte var helt comme il faut 1926, men som ändå tilläts passera.
Isaac Grünewald hade trots allt bara sex månader på sig att dekorera 180 kvadratmeter vägg och tak, de två sista månaderna liggande på rygg på en byggnadsställning för att måla själva taket. Ett visst självbestämmande fick man väl ändå unna honom. Resultatet är förunderligt varmt och vackert, och för tankarna till ett italienskt renässanspalats.
Precis som för många andra textilier i huset är Grünewaldsalens massiva ridå, som från början vävdes av Elsa Gullberg, numera en väl utförd kopia. Att mattor och möbeltyger slits är ofrånkomligt i en publik verksamhet.
– Förr låg det en vävstuga uppe på husets vind, berättar Carolyn. Där kom alla textilier till.
En av de mest berömda handvävda mattorna är den i den intima foajén utanför Grünewaldsalen, dit vi nu förflyttat oss. Imponerande 76 kvadratmeter stor, med ett soligt Medelhavsmotiv.
Trappa ner
Visningen lider mot sitt slut. Eftermiddagens konsertpublik börjar trilla in och vi tar de pampiga huvudtrapporna ner mot foajén igen.
I taket hänger glaslampor av Simon Gate, en av Swedish Grace-tidens största, och de utsökta trappräckena visar sig vara skapade av Tengbom själv. I räckenas ändar tronar ridande skulpturer, så kallade trappmäklare, signerade Ansgar Almqvist.
Och visst är det svårt att inte dra sig till minnes Uppdrag Granskning, som för några år sedan berättade om en konsttjuv som med berått mod skruvat loss en av Almqvists figurer härifrån och lugnt strosat ut igen.
När vi nu gör detsamma, kliver ut på Hötorget igen och lämnar hundraåringen bakom oss, känns det tydligt att det här är en plats som både bär sin historia och i högsta grad är en del av nuet. Ett tempel, visst. Men verkligen inte något museum.
Ta del av Konserthusets program för jubileumssäsongen 26/27 på konserthuset.se
KONSERTHUSKURIOSA
*Husets fasadfärg i coelinblått (av latinets caelum, för himmel) blandades till av Isaac Grünewald. Inför 100-årsjubileet 2026 har fasaden renoverats och målats om.
*Konserthusets entré var först tänkt att ligga mot Sveavägen. Turligt nog övertalade arkitekten Gunnar Asplund sin kollega Ivar Tengbom att vända den mot torgets folkliv i stället.
*Beethovens skarpa drag syns såväl i Carl Milles Orfeus-staty som i en målning av Isaac Grünewald i salen som bär hans namn.
Orfeusgruppen vid trapporna till Konserthuset: ett av Stockholms mest kända landmärken och en av stadens vanligaste mötesplatser.