På hummersafari Heestrand – lyx i enkel förpackning

Aldrig hört talas om Heestrand? Det är du knappast ensam om. Ändå ligger det pittoreska gamla stenhuggarsamhället i Bohuslän helt nära besöksbjässar som Grebbestad och Smögen.
I lilla Heestrand väntar mycket av det som lockar många till Bästkusten, som salta bad, kajakturer, krabbfiske, vackra villor, bryggor och bodar. Här saknas däremot helt seglarbarer och ”genuina” bodar som kränger pikéskjortor med blaffiga tryck.

Heestrand_vid_stranenKustnära
I Heestrand finns även Kustnära. Ett vandrarhem och B&B som sedan tre år drivs av Daniel och Stefan Abrahamsson, två jordnära bröder från trakten. Tillsammans med sina fruar Ylva och Marie har de tagit sig an det rustika trähuset från 1800-talet som tidigare varit såväl arbetarbostäder för stenhuggare som textilfabrik. Idag är det ett enkelt men charmigt ”pang” med ett sextiotal bäddar fördelade på ljusa rum av olika format.

 

För olika plånböcker

Gemensamt för alla rum är rejäla trägolv och en personlig och lite gammaldags inredning. Här lyser de närapå obligatoriska kustattributen nästan helt med sin frånvaro: fågel på pinne, miniatyrskepp, tavlor med boj-motiv. Istället är det shabby chic med en touch av humor som gäller.

  • Vi har massor med projekt på gång beträffande kapaciteten men redan idag kan vi ta konferenser med mat och logi för ett sextiotal deltagare, säger Daniel.

Brödernas ambition med Kustnära är att kunna erbjuda både individuella besökare, grupper och företag en bra och äkta västkustupplevelse utan att det behöver kosta skjortan. En bädd för natten och självhushåll eller helpension och städ? Servicenivån väljer du själv. Och suger det i tarmen efter publiv och butiker ligger ju turisttäta Hamburgsund bara fem kilometer bort.

Hugget i sten
Vårt sällskap ankommer till Heestrand en tidig lördagseftermiddag i oktober. Till kvällen har vi bokat in oss på skaldjurssupé på Kustnära och under morgondagen väntar helgens ”clou”: hummersafari. Men först tar vi oss ner till den lilla hamnen och går en sväng längs stranden och genom samhället. Utanför samtliga små röda fiskebodar ligger travar med hummertinor. På det naggade urberget – ”Sibirien” – syns överallt spår efter den stenindustri som blomstrade vid sekelskiftet för att stendö när andra världskriget bröt ut.

Go’a grannar
Efter den knappt timslånga promenaden till fots gör vi den korta resan i buss till det levande grannsamhället Hamburgsund. Härifrån kan man ta linfärjan över sundet till Hamburgö eller stanna på fastlandet och strosa i butikerna och besöka Morgondagens Ekologiska Ölkafé. Vi väljer det senare.

Pinfärsk och härfångatAAA
Väl till bords om kvällen serveras vi en bågnande buffé på lokalfångade krabbor, slanka havskräftor och stunsiga räkor. Till dessa pinfärska havskreatur vankas ett antal kalla såser, nybakat bröd och diverse ostar. Som anmodat vid bokningstillfället har några av oss tagit med sig egna starkdrycker, då Kustnära saknar alkoholrättigheter.

  • Även om krabban är lite pillig att äta så gör ett försök! uppmanar oss Daniel.

Enligt honom är det nämligen den smakrika krabban, och inte hummern, som är havets kung. Vi knäcker, gräver, slabbar och skålar. Det här är ingen mat man äter snyggt, men så är vi ju inte heller på dejt. Bara på en candle light dinner. Festfrossan avslutas med panna cotta och praliner. Sann lyx, helt utan cylinderhatt, frack och paljetter. Vi sover gôtt.

Landkrabbor till sjöss
Dagen därpå åker vi till Fjällbacka hamn om morgonen för att möta upp den berättarglada värmlänningen Ingemar Granqvist i hamnen. Sedan början av 1990-talet har Ingemar arbetat som yrkesfiskare här i Camilla Läckbergs hembygd. Några lik har han dock aldrig fått i M/S Miras nät, som väl är. Men de fångster han gjort har förgyllt såväl Nobelfesten som prinsbröllopet. Idag är vi på väg för att vittja några av hans femtio hummertinor samt ett gäng kräftburar. Mest ska vi dock få krabbor, ska det visa sig, även om vi inte helt blir utan hummertroféer.

Stort tryck
Såhär års är Ingemar ofta ute på havet med safarisällskap. Trycket på hummer-paketen ökar och det gäller att säkra sin plats på boendeanläggningarna här ute i god för att vara säker på att få vara med då det väl gäller. Hummerpremiären äger alltid rum första måndagen efter den 20 september och även om fisket är tillåtet till och med den 30 april nästa år så avstannar aktiviteten i mitten av november, då vattnet blir kallare och det mytiska djuret går djupare.

I Sverige finns hummer bara längs västkusten och i Öresund, berättar Ingemar. För att de ska vara lovliga måste de mäta åtta centimeter från ögonen till huvudsköldens bakkant och är det en hona får hon inte bära rom. Ett godkänt exemplar är som regel mellan åtta och tio år men kan med lite tur få uppleva sin femtioårsdag, mäta runt en halv meter och väga fem kilo.

Fångstlycka
Vår skeppares förväntningar på dagens fångst är låga, då den senaste tidens blåst varit uslig för fisket. Med hjälp av sitt elektroniska sjökort på vilket hummertinorna finns utmärkta sätter han kurs via granitrosa kobbar och skär mot den första bojen märkt M/S Mira. I ett nafs halar han in den med en båtshake och vevar under vårt och måsars intresse upp tinan ur djupet.

På dess botten ligger några krabbor och sjöstjärnor men ingen hummer. Ingemar stoppar lite halvrutten sill i vad han kallar ”köket” – tinans lockande inre – och sänker ner den i vattnet igen. Nästa tina vi vittjar ger bättre utdelning. Den svartglänsande  hummern som ligger i den är precis åtta centimeter lång på rätt ställe. Yes! En havskräfta ligger där också, full av rom.

  • Nyp en bit av rommen och smaka på den! föreslår Ingemar.

Vi lyder. Smaken av den råa svarta rommen är inte helt oväntat kaviarlik.

I krabbans klor
Precis som Daniel anser Ingemar att krabban är Västerhavets ädlaste skaldjur. Hummerns renommé som havets svarta guld kommer sig främst av att den inte är lika vanlig som krabban, och därför betydligt dyrare. Och många är de krabbor som får sätta livet till under dagens saltstänkta färd. Några tar Ingemar upp och sparar, andra kastar han tillbaka i vattnet och ytterligare andra får sätta livet till som hummerbete.

  • Finns det levande krabbor i tinorna vägrar humrarna att gå in i dem. Den fajten vinner de nämligen aldrig, berättar Ingemar.

En Bergman-historia
En fikapaus, tre timmar, två humrar, trettio havskräftor och en krabbnäve senare styr Ingemar oss tillbaka mot Fjällbacka hamn. Vi är alla tacksamma över att vi klätt oss rejält – det blåser friskt och till och från har det gungat rejält.

  • Titta på huset med flaggstången där borta på udden, hojtar Ingemar och pekar bort mot ett litet grönmålat fritidshus längst ut på en karg ö. Det är Dannholmen, där Ingrid Bergman vistades på somrarna efter att hon gift sig med Lars Schmidt.
  • Flaggan är ju hissad. Är det någon där? undrar vi.
  • Ja för jämnan. Det är Roberto, sonen. Han målar visst.

Ingemar menar att det går många Bergman-historier här i Fjällbacka. Till exempel om hur hon under två första veckorna på semestern såg till att ofta trampa runt på gatorna i samhället och visa sig inne i butikerna: ”Då får folk glo på mig så mycket de vill. Sedan är de nöjda. Då lämnar de mig i fred”.

Gott slut
Väl tillbaka i Heestrand slukar vi lunchen på Kustnära med god aptit. Sjön suger ju. Någon hummer blir det dock inte, men väl en värmande fiskgratäng och gôtt mos. Våra depåer av Omega 3 har säkerligen fyllts på den här helgen. Liksom vårt hum om humrar, Hollywoodstjärnor och off-season-liv på Sveriges framsida. Lyxigt värre.